Tidningen Vision, fackförbundet Visions egen medlemstidning, har undersökt mångfalden hos makten i de invandrartäta områdena.
Man har kommit fram till det orättvisa i att bara 8 av 97 topptjänstemän har utländsk bakgrund.
Detta är oacceptabelt, anser bl.a. Linda Persson Melin som är chefsstrateg på SKL och tillägger att hon inte är främmande för en etnisk kvotering till chefstjänster.
”Personalsammansättningen ska spegla befolkningen”, anser Johan Lefverström, personaldirektör i Södertälje, som tycker att vi måste bli modigare och inte bara rekrytera efter utseende.
Källa: Tidningen Vision
Saleh Dirawi, som jobbar som integrationssamordnare i Sundsvall, menar att det är ett stort problem att inga personer på chefsposter kommer från länder utanför Europa. Han tillägger att det inte alls är nödvändigt med erfarenhet och stora krav på personer som söker chefsjobb, då detta kan utestänga personer från vissa grupper.
Källa: Tidningen Vision
I maktens korridorer behövs mångfald, tycker generaldirektör OlovÅslund på institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering. En underpresentation av chefer med utländsk bakgrund, gör det också svårare för invandrare att få ett jobb.
Källa: Tidningen Vision
Det spelar stor roll var cheferna har sina rötter. Det tycker Hewan Temesghen, Pierre Frennesson och Michael Alonso, som alla är chefer i Södertälje. I ett område med många invandrare måste också många av toppositionerna går till personer med invandrarbakgrund och Hewan Temesghen menar att detta bl.a. ska ske med positiv särbehandling och tar därmed Mona Sahlins ord till sig. Ni minns? ”Om två personer söker samma jobb ska självklart jobbet gå till den som heter Muhammed”. Pierre Frennesson menar dock att vi istället måste få bort rädslan för invandrare och våga anställa personer med konstiga namn.
Källa: Tidningen Vision
Min personliga reflektion är att all kvotering är av ondo. Tänk er ett fotbollslag i världsklass, där spelarna tjänar miljoner varje månad och där klubben omsätter miljarder. Tror någon att den klubben har intresse av att kvotera in spelare för att de har en viss etnicitet eller råkar vara vänsterfotade? Finns inte en chans, då varken spelare, tränare, förening eller fans skulle acceptera detta. I detta allt märkligare Sverige tycks dock allt vara möjligt.
Det rimmar lite illa när samtliga riksdagspartier samtidigt uppmanar ungdomar att studera hårdare och längre för att möta de allt tuffare kraven på arbetsmarknaden. I Sverige pratas det alltså om att kvotera in både kvinnor och invandrare på höga positioner. Då ställer sig frågan om våra företag skiljer sig så från de toppklubbar som slåss om ligasegern i fotboll, ishockey och andra stora sporter? Vill ett storföretag ha den högsta kompetensen på de unga posterna, eller vill de se personer som egentligen inte har den bästa kvalifikationen, den högsta utbildningen och den mesta erfarenheten? Om det ändå är så, vart tar de stora talangerna då vägen?
